Imorse fick jag springa till spårvagnen.. Visst, de går ofta och jag hade säkert hunnit till jobbet, och så som jag mådde efteråt kanske det hade varit värt att gå längre bit till busshållplatsen, men jag vill med den jag brukar åka med för att vara säker på att hinna i tid till jobbet.
Jag hade förlagt nycklarna. Därför blev jag sen. Morgonens lunkande i lägenheten var en rejäl kontrast till sprinterloppet jag sedan gjorde. Sista biten, för att komma till hållplasten, måste man uppför trappor.. Jag kan säga att mjölksyran bet sig fast i låren och det riktigt drog ihop sig i musklerna. Spårvagnen stod ju redan där så det var bara att rusa.. Sista steget upp i trappan fick jag dra mig upp med armarna.. Haha.. Herregud! Min kropp var inte alls igång..
När jag väl satt på spårvagnen tyckte jag att det tog lite väl lång tid att återhämta sig, svetten lackade, sedan fick jag straffet för att jag rusade så utan att ha ätit frukost.. Blodsockerfall.. och svimfärdig blev jag.. Sista biten var plågsam och jag bara andrades och hoppades att jag inte skulle svimma av i spårvagnen.. Ville inte hoppa av innan min station heller.. När jag till slut kom ut var det så skönt med luft och jag satte mig ner utomhus med öppen jacka och bara andades.. Sedan kunde jag gå och köpa mig en smörgås til frukost..
Idag har jag köpt en liter fil så att jag har frukost imorgon!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Usch! Vet precis hur du känner! Man vill bara skrika och gå ut men vet att det bara skulle orsaka mer trubbel.
Hoppas du kunde återhämta dig ändå. Men det är inte lätt det där med att anstränga sig tidigt på morgonen.. man drar ju energi som en gammal traktor och sen fungerar men inte riktigt som man ska! PUSS
Post a Comment