Bomull eller råstyrka

Hat kan man komma långt på..
Adrenalinet pumpas ut i takt till hjärtat som får samma BPM som en trance-dancelåt..
Man kör på vilja, på råstyrka.

Hat är liksom råstyrka på något sätt...

Kärlek är underbart, men kan vara lite fromt ibland.
Man blir liksom bomullsmjuk.
Man blir som creppapper och glitter.
Det kommer man inte långt på.

Kärlek övervinner allt....?
Jag tror den kan övervinna mycket om man har viljan till det. Då, om kärleken är stark och också människorna det berör, kan man hoppa över hinder och ha varandra före och efter.. Och kanske hålla varandra i händerna över hindret. (Tror faktiskt att människors envishet och erfarenheter om relationer är avgörande när man ska ta sig igenom svåra saker som par..)

Men inget förenar som hat! Har man en gemensam fiende blir man nog ett bättre lag. Genom att förena sitt lag uträttar man mer...

Med kärlek och ömhet får man inte allt. Man måste visa nässkinnet ibland; inte vara bomullsmjuk och glittrig..
Det kanske inte är riktigt hat då, men det är i alla fall inte alltid kärlek.
Kanske till sig själv då eller till den man sticker ut näsan för..

En riktig fredsmäklare kanske skulle säga att det alltid går bättre med kärlek och att man aldrig kommer någonvart med att vara lite uppstudsig.. Att det kommer tillbaka till en... Men lite envis måste man vara! Är man för snäll trampar folk gärna på en. Vad hjälper det då om man lite försynt ropar "aj!" ? Är man för snäll har kärleken inte gett en något annat än ett platt ansikte och massa fotavtryck.

Fast älskar man sig själv kanske man kan undvika många fotavtryck på sig.. Då kanske man står upp för sig och blir hårdhudad ibland för att försvara sig.. Med risk för att såra andra. Älskar man andra då?